Beiget, grönt och himmelsblått

Grönt igen! Efter all beige öken är det härligt att se den mer och mer grönskande naturen ju längre norrut vi kör.

Innan vi lämnar Marocko vill vi besöka två platser, Moulay Idriss och Chefchaouen. Den första byn är en vallfärdsort som marockanerna hållit lite för sig själva och den andra är den blå staden.

Utsikt över byn och mausoleet för Moulay Idriss
Gäller att klä sig matchande

Gemensamt för båda är att de ligger i bergen och består av härligt vindlande små gränder och uppförsbackar.

Det är dock två väldigt olika byar med var sina egenheter:

Moulay Idriss är mindre, skabbigare och inte lika välbesökt av turister, men med en härlig puls och bra drag på åsneparkeringen.

Chefchaouen är blå, blå, blå och blå med en mer internationellt prägel, vi räknade samman minst 5 kinarestauranger i medinan. Stan lockar även en del backpackers och övervintrade hippies och emellanåt anade vi svagt den distinkta doften av ”green, green grass of Rifbergen”.

Lokala korthajar i Moulay Idriss
Just nu fullt på åsneparkeringen
Husen lika blå som himlen

Om man nu skulle vilja ha något annat än blått

Annonser

Just another picnic-Sunday

Vi lämnar sandöknen bakom oss och kör norrut, landskapet är fortfarande kargt och torrt. Vi kör genom dalen Oases du Ziz, där palmerna står tätt närmast floden men allt runtomkring är torrare än fnöske. Allt blir superdammigt och bilen ser förfärlig ut.

Lite grann så här från ovan

Vi tar en runda på den lokala marknaden i Meski och jag fotar lite försiktigt från höften, eftersom en del ogillar när man tar bilder. Det är livligt och härligt att se kommersen. Barnen trängs runt gubben med popcornvagnen och hjälper honom att sortera ut de opoppade kärnorna så de kan gå med i nästa runda. Vi köper citron och clementiner och kommer på oss själva med att inte längre reagera på att alla tittar på oss hela tiden.

Populäraste ståndet på marknaden
Ska han bara ha 1 kg?

Vi har stämt möte med Aziz och Fadwa i Azrou, de har funnits i våra tankar hela vår tid här i Marocko och vi ser verkligen fram emot att träffa dom igen. Aziz mamma och syster är på besök, det var roligt att träffa dom med. De bjuder på picknick i naturen, dukar upp sallad, bröd, sås och gör upp eld där de grillar kyckling och kokar te.

När dricker man te? Alltid!

Det smakar fantastiskt och vårt samtal flyter lika lätt och öppet som förra gången. Vi pratar om allt från åsnor i trafiken, utbildning, de är nyfikna på vad vi gjort och tycker om deras land, vad är en älg, värme i hus, vad man dricker på ett bröllop och arbete. Det visar sig att Fadwa inte alls hade varit formulatrice på ett apotek utan formatrice dvs lärare på en turism-skola, vi skrattade gott åt de språkliga förvecklingarna.

Dags för mat

Vi bjöd på Dajm och Djungelvrål, salt godis är ju speciellt och reaktionen lät inte vänta på sig: – Why??? Dottern slickade lite på sin, skrynklade ihop ansiktet och lämnade tillbaka karamellen. Tur att det fanns gott om sött te med mynta att skölja ner det med.

Mmmm, djungelvrål!

Vi blev sittande en lång stund i solen och pratade, det var svårt att ta farväl. Det känns så härligt att kunna säga: – Vi har vänner i Marocko!

Pyssel för alla åldrar

1989

Det är året då Sverige för tredje gången toppar Billboard-listan genom Roxettes The Look, Stockholm begåvas med Globen, TV-serien Seinfeld har premiär, Berlinmuren faller med ett brak och Dalai Lama får Nobels fredspris.

Oj vad den spelades mycket där hemma
Yadda, yadda, yadda

Det var året då Ericsson hade en storsäljare i sin Hotline NH72, en NMT 900-telefon på ett knappt halvkilo och även året då Bingolotto tog sina första staplande steg i TV-rutan.

En ouppnåelig dröm för många
Innan man kunde vinna en Nissan Sunnyyyyy

Om än inte stapplande så i alla fall trevande möttes två finniga tonåringar någonstans i Skåne. Den ena hade snart gjort första året på gymnasiet och den andre skulle sluta grundskolan.

Såhär 30 år senare, just denna dag, är det två stycken i en liten VW California som med gråsprängda tinningar, fladdrande gäddhäng och skrynkligt skinn på rumpan, frågar sig: Hur gick det här till?

Lika förvånade som vi är, lika tacksamma är vi och med lite tur, skicklighet och soppa i tanken så blir det 30 år till.

Vi vet precis vad vi gjorde för 30 år sen, vad gjorde du?

De e öken

Redan på ett tidigt stadie la vi fast att ett besök i sandöknen i de östra delarna av Marocko var ett måste för oss.

40 km från gränsen till Algeriet ligger lilla orten Merzouga, 700 möh och precis i kanten av sandöknen Erg Chebbi. Förr var där ett rike, Sijilmassa, som kontrollerade karavanvägen söderut vidare ner genom Sahara.

Sand, sand, sand, sand, grus o stoff, vilket jäkla land

Vi campar precis i utkanten av sanddynerna som böljande reser sig mot en klarblå himmel. Området vimlar av husbilar, kameler, jeepar, 4-hjulingar och allehanda terrängfordon och trots att vi är många turister där så känns stämningen avslappnad och skön på något sätt.

Men innan vi ens kommer dit har vi fått smaka på sand, Ginnie sätter framhjulen djupt i den mjuka sanden och lägger sig platt på magen. Med god hjälp av campinggäster och deras finurliga fordon så lirkar vi henne därifrån och fram till campingen.

Fan det e öken!

Utbudet av ökenturer är dignande men vår campingvärd har färdiga paket: kamel ut i öknen på eftermiddagen, kvällsmat och övernattning i tält och sen soluppgång, kamel tillbaka och frukost på campingen. Taget!

Hur många dromedar skulle det här hålla på?
Ni som livets mening söken, försök en öken
Vad är detta? Sitta i Sahara o inte kunna svara
Be-du-in sista bön

Det blir en exklusiv tur då vi är de enda gästerna och tillsammans med guiden sitter vi vid lägerelden och spelar på lite berberinstrument och sjunger ”Hönsafötter, gulerötter…”.

Dom ska ju ha så jäkla märkvärdigt kök, men…
Jag drömde mardrömmar och dansade med spöken

Vi återvänder strax efter soluppgång nästa dag på våra kameler och konstaterar att de är precis som hästar: bits fram, sparkas bak och är obekväma på mitten.

Fan, ja va ju knappast vöken

Det är en väldigt speciell känsla att skriva detta inlägg då vistelsen här markerar vändpunkten för vår resa, när vi åker härifrån så är vi sakta, sakta på väg hemåt.

P.S Ett stort tack till R. Broberg som gett oss så knasiga låtar. D.S

En träff i Todra

Todradalen är mest känd för sin fantastiska ravin och vi njöt absolut av den vid vårt besök men det blev ett möte i andra änden av dalen som gav oss mest.

Vägen in men inte ut för oss

Ägaren till campingen vi bodde på berättade att de allra flesta vände tillbaka ut ur dalen samma väg man kommit in. Men han menade bestämt att man borde fortsätta fram, ta en liten omväg och samtidigt få se en annan dal innan man kommer tillbaka till stora vägen.

Tack vare tipset så stannar vi för lunch i Assoul, en by med 300 hus och ca 1500 invånare, och styr mot byns enda restaurang. Vi pratar lite med ägaren om vad vi vill äta och han frågar lite försiktigt om vi kanske pratar engelska. Åh ja, hellre engelska än franska blir vårt snabba svar. Likaså för honom visar det sig, han har studerat engelska vid universitetet och ser chansen att få öva det.

Han frågar om han får sitta ner vid vårt bord och det blir början på ett långt och givande samtal.

En behaglig tamazight-lärare och en hopplös elev

Förutom att driva restaurangen så undervisar han nämligen amerikanska fredskåren i tamazight, det lokala berberspråket och han var nog byns mest världsvana invånare. Kanske inte genom att resa men genom möte med människor.

Vi pratade om fördomar och intryck, i Sverige, i USA och i Marocko. Vad vi tyckte och kanske inte tyckte så bra om med Marocko. Vi pratade om utbildning och främmande språk och hur dyrt han tyckte det var att låta sina två döttrar gå på universitetet i Rabat. Han berättade med glädje om de olika program som fredskåren arbetade med, miljö/sophantering, ”utveckling för ungdom”, småskaligt företagande och hälsa.

Det går inte ta miste på hans stolthet när han berättar om de 100 toaletter man installerat i byn för att förhindra att äldre dog av diarré. Eller att man ordnat med sophantering genom att med åsna samla samman allt i byns smala gränder. Och även hur man utbildade unga i faran med sopor som lockar till sig möss och råttor som sen kan sprida sjukdomar.

Han frågade om Marocko var vad vi hade väntat oss. Svaret är att de större städerna och kusten hade vi läst oss till men att det mindre än en timme från de mer besökta platserna skulle finnas denna värld hade vi inte föreställt oss.

En värld långt från stad och besökare
En värld i en annan skala och annat tempo

Att kontrasterna är så stora på så liten sträcka och kort tid är väldigt olikt vår egen värld. Att det finns ett fungerande, komplett samhälle i denna mikro-skala är inget som finns där vi kommer ifrån.

Mätta och belåtna och med visshet om att problemet med sopor och miljö bearbetas så tackar vi, tar i hand och lägger handen på hjärtat innan vi skiljs åt.

Sakta och säkert fortsätter vi färden och kommer ut i andra dalen som bjuder oss på fler sköna miljöer.

Över klippor…
…och under klippor.
Var tog vägen vägen?

Dades and the dudes

Floden flyter fram längst ner i ravinen och förser de små fälten med vatten. Förutom denna smala remsa med grönska så är allt annat torrt, stenigt, magnifikt och dramatiskt här i Dades-dalen.

Klassisk utsikt i Dades-dalen

Campingen vi väljer ligger precis vid Monkey fingers, en av huvudattraktionerna i dalen, fast vi tyckte mer att klipporna liknade elefantbajs.

Bästa utsikten

Sonen i familjen som äger campingen, är drygt 20 år. Han berättar stolt att han pratar fyra språk, fast han aldrig har gått i skolan för han vaktade fåren istället. Hans ena lillasyster hade en ”date” med en kille när vi var där, det var intressant att se hur mamman i familjen höll koll på både klädsel och uppförande hela tiden, inget undgick hennes skarpa ögon.

När vi åker längre in i dalen, bort från allfarvägar och turister, så får jag uppleva lite av den miljö som Nisse utforskade när jag var hemma.

Det är ett annat liv de lever här, och ju längre vi kommer desto mer ser vi hur långt ifrån vår välordnade och materialistiska värld vi är. Kläderna som Erik och Elias växt ur tas tacksamt emot och det känns fint att kunna hjälpa även om det är bara så lite, mer fick inte plats i handbagaget.

Idag en tröja varmare

Vi köper två bröd i ett hål i väggen för 4 kr, när vi försöker betala en femma får vi vänliga protester och en peng tillbaka, rätt ska va rätt.

Planen var att köra längst in i dalen och en annan väg ut, men bestämmer oss för att vända när serpentinvägen över bergspasset blir för gropig och svår. Vi vandrar ett par kilometer och njuter av utsikten, det är storslaget här på 2300 meters höjd.

I början på nästa dal hittar vi en annorlunda camping, den ägs av en familj med 14 barn där alla 10 som fortfarande bor hemma hjälper till. Vi blir högljutt och intensivt välkomnade i familjen, det pratas och frågas en massa, de bjuder på te och sätter genast igång att laga mat till oss, vi känner oss otroligt välkomna och omhändertagna.

Färgstark snubbe i färgrik miljö

Tyvärr blev ju Nisse Krastapopolis av maten, men omtanken, välkomnandet och entusiasmen var det inget fel på.

Nu är det jag som får köra bilen, jag väljer ett par lugna och lummiga campingar så vi kan återhämta oss, Nisse vilar i skuggan och jag går på upptäcktsfärd i de små byarna här i Todradalen.

Här kan man köpa Coca cola till magsjuk man
Inga lås, alla vet vems lyxåket är
Nyfikna killar vid skolgården som gärna vill ha en peng

Nästa stopp är sanddynerna vid Merzouga, något som Nisse verkligen sett fram emot, så vi drar ner på tempot så han blir piggelin innan vi reser vidare.

Snart piggelin igen

Åhh, Krastapopolis!

För er som är gamla nog så att ni också tittade på Anslagstavlan för att få lite tecknad film så kanske ni redan vet vad detta handlar om.

Gamla goda tider

När det begav sig på 80-talet handlade inslaget om Krastapopolis, att man skulle vara försiktig om vad man åt i Grekland. Det var Åhh, Krastapopolis när det serverades och Ooooooh, Krastapopolis några timmar senare.

Det är precis likadant med Marockansk kyckling!

Vilken festmåltid!
Och här har vi boven i dramat!

Det var så gott med omelett med stekta grönsaker och kycklingspett till det men det gav en ordentlig omgång Krastapopolis som varade i 36 timmar.

En av två positioner under min Krastapopolis

Det är länge sen jag var så dålig och nu går alla resurser in på att återhämta vätskebalans och få lite mat i magen.

Diet på svensk nyponsoppa och marockansk coca-cola

Kan bara konstatera att det kommer dröja ett tag innan det blir omelett med kycklingspett nästa gång.