Det vilda livet i Applecross

Nina sa: När vi kommer till Applecross så ska vi bo på stranden och titta på hjortarna som på kvällen leker i vattenbrynet. Det ville vi ju gärna uppleva så det var bara att köra dit.

Vackra Bealach na Ba

För att komma till Applecross kör vi över ett bergspass, Bealach na Ba, och som nästan överallt här i Skottland så är det single track road med mötesplatser med jämna mellanrum. Det tog en stund att köra över, vägen är populär och det är många turister i hyrbilar som inte riktigt vet hur dom ska göra.

Fint till och med i molnen

Väl framme så visar sig stranden vara avstängd med stenar, något besvikna parkerade vi precis intill vilket efter lite manövrerande blev bra det också. Vi tog en promenad för en pint på puben och på vägen hälsade vi på Highland coo i deras hage, de är egentligen bara håriga kor men man vill ju så gärna gosa med dem.

Krama dej, får jag be dej och krama mig…
Dags för mellanmål

Nina och Lawrence skämmer bort oss med lasagne i deras bil och sen väntar vi på att hjortarna ska komma. Hjortarna hade nog nåt annat för sig just denna kvällen, så vi fick roa oss själva, de enda djuren vi såg var knotten.

På morgonen får vi syn på hjortar en bit upp på berget och Nisse älgar iväg i full fart. En timme senare kommer han tillbaka med en bild på utsikten, en bild på en groda, åtta fästingar och blöta kängor.

Inga hjortar men schysst utsikt och längst ner i kanten står bilarna

Vi beslöt oss för en avskedslunch på puben och när vi är på väg dit i godan ro så står hjortarna bara där, ett par meter ifrån oss och mumsar på hyacinterna.

Smakar hyacinterna bra?
Riktigt bra…
…restaurang i…
…Applecross!

Vi har genom åren rest och campat mycket tillsammans med familj och vänner i både små och stora sällskap. Men vi har aldrig gjort en ”road trip” tillsammans med en annan husbil på detta sätt och det var ett givande och skönt sätt att uppleva Skottland på.

Det blev en härlig avslutning på vår vecka tillsammans, vi vinkar hejdå när Nina och Lawrence åker hemåt och vi fortsätter vårt äventyr på egen hand.

Tack för denna veckan och au-revoir!
Annonser

Diggin it in Ullapool

Att åka till Skottland för att uppleva städer är bortkastad tid enligt oss, helt enkelt för att utbudet är närmast obefintligt.

Utsikten över hamnen i Ullapool

På västkusten ligger dock Ullapool som med sina 1400 invånare är den största orten mellan Isle of Skye och den norra kusten och är det närmsta en metropol man kommer här uppe. Om än liten så är det stället där man kan välja och vraka bland B&B, hotell, flera restauranger, lite butiker och ett schysst Tesco.

I Ullapool ligger också the Ceilidh Place, traktens knutpunkt för den lokala musikscenen och för en vecka sen hade vi på vinst och förlust bokat biljetter till fredagens konsert. Vem som skulle spela visste vi inte riktigt men vi höll tummarna och hoppades på lite skotsk folkmusik.

Men innan det var dags för musik så tog vi en runda i skogen, en runda i byn och en sväng till puben för en rejäl laddning lokal fisk och skaldjur.

Någon roade sig på skogsrundan i alla fall
Märkligt tillfredställande med ormbunkar

Konserten då? Det var Shioban Miller på scenen, helt okänd för oss men som är etablerad inom folkmusiken här och med en röst som gett henne uppdrag till Outlander.

Med låtar och en röst som är som en blandning av Sofia Karlsson och Alison Krauss går hon rakt in i våra hjärtan och det dröjer inte länge förrän håren reser sig på armen.

Det är fortfarande ljust på himlen när vi strax innan elva lämnar konserten, sätter oss i bilen för att möta upp med Nina och Lawrence igen och samtidigt säger vi hejdå till Ullapool.

Stac Pollaidh

Allt i livet är val och kompromisser, allt är inte möjligt men heller ingenting är omöjligt.

Man måste bara välja ut vad som är viktigast och det är svårt nog och är man två om saken ska man dessutom samsas om det.

Kan väl inte hända att vi inte är överens?

Anettes ansträngda förhållande till uppförsbackar inverkar alltid menligt på min nyfikenhet på bergstoppar så hur glad blev jag när Nina och Lawrence ville vandra upp för Stac Pollaidh!

Och inte nog med det, de vill gärna starta tidigt på morgonen, faktiskt riktigt tidigt. Inte oväntat gjorde det valet enkelt för Anette och hon stannade i sovsäcken när min telefon ryckte mig ur sömnen redan klockan fem.

Fixa frukost, matpacke, en snabb kopp kaffe, lyssna lite på de lätta snarkningarna från ovanvåningen och sen iväg klockan 5.30 för att pricka in det magiska morgonljuset på vandringen.

Godmorgon!
500 höjdmeter är inte utan ansträngning

Stac Pollaidh är inte den längsta eller högsta vandringen med sina 5 km och dryga 500 höjdmeter men den bjuder på en utsikt som gör den branta vandringen och okristliga tiden väl värd mödan.

Definitivt bättre än sovmorgon!

Anette då? Märkligt nog vaknade hon redan vid sju, troligen någon lättare sinnesförvirring, och njöt fullt ut det trofasta sällskapet av en bok och en kopp kaffe.

Oh dear, a deer!

Att hjorten är en stark symbol för vildmarken i Skottland märks tydligt. Den används av pubar och destillerier, på informationstavlor och souvenirer och vi har givetvis hoppats innerligt att få komma nära en eller kanske rent av flera.

Njuter av utsikten och hoppas på en hjort

När vi rör oss ner längs den nordliga västkusten har vi ännu en gång mött upp med Nina och Lawrence som har åkt till just Skottland för sin semester och de har lovat att vi kommer få se hjortar.

Och se, en dag när vi är ute och vandrar så står de där, majestätiska, gäckande och väldigt ståtliga.

Snälla kom lite närmre!

Bara någon dag senare står en hjort bredvid vägen, lite reserverad men lugn och respektingivande och lät oss njuta av hans närvaro.

Ömsesidig respekt

När nu vädret dessutom vänt och solen skiner från en blå himmel så lever Skottland med råge upp till förväntningarna. Fantastiskt landskap, naturen inpå husknuten och gott sällskap att dela middagen och upplevelserna med, det kan inte bli bättre!

Lyxigt att ha guide med

Enda valen vi sett än så länge
Varmt? Nä, men härligt ändå.
Snart dags för kvällsmat

NC500

Det är namnet på kustvägen i norra Skottland och som namnet antyder är den 500 miles lång. En väg som är både vacker och populär, här är gott om besökare i bil, husbil och på motorcykel.

Talmine harbour längs NC500

Lunch med NC500 i glaset längs NC500

Vi har med vind i seglen, mat i magen och råg i ryggen vandrat upp och ner, fram och tillbaka i de nordligaste delarna längs denna väg.

Vi har hälsat på fåren och beundrat vyerna men även gjort fredagskväll på Smoo Hotel i Durness med Haggis och en ale på menyn och fikat med guldkant på Cocoa mountain i Balnakeil.

Landskapet är fängslande här uppe och det känns som både hav och får alltid är närvarande. Vi fascineras av naturen som formats av istiden och fortsätter att spana efter de gäckande delfinerna.

Vackert även i regndis
Anette kör säkert kort, Nisse tar ut svängen lite mer
.
Bara i Skottland: får på golfbanan

Inte bara vi som gömmer oss för regnet

Är det Grekland?

Vår tid här markerar vår resas nordligaste vändpunkt när nu Skottlands västkust blir nästa mål.

Solsken i blick

Vissa dagar är det grått, trögt, kallt och lite svårt att komma ur sängen. Andra dagar passar alla pusselbitar på första försöket. Idag var en dag av den senare sorten.

Vi vaknar i ett gnistrande landskap med blå himmel och solen som vi inte sett på en vecka.

Godmorgon!

Redan innan klockan slagit sex studsade Nisse ur sängen och for ut med kameran för att fånga den magiska känslan med frosten och ljuset. Jag låg kvar och njöt av värmen.

Krispigt

Det här kommer bli en bra dag, konstaterade vi över kaffet och frukostmackan med lagrad cheddar. Och tänk så rätt vi hade.

Den smala vägen slingrar sig norrut, vi beundrade vyerna men framför allt charmades vi av alla små nya lammingar och deras mammingar. Vi stannade i Crask, som består av ett B&B, en kyrka och en gård, för där var lammen mindre än minst och alldeles precis intill vägen.

Så sant, så sant!

När vi står vid staketet och fotar kommer fårens ägare och hälsar, han är på väg ut med foder och plockar upp ett lamm som gärna hälsar på oss. Vi får följa med till nästa hage för att se till lammet som bara är en halvtimme gammalt och som redan är på benen.

Vad tjocka ben du har fått mamma?

Tillbaka vid gården ska ett lamm matas med nappflaska och han lämnar över flaskan till mig, 23 sekunder senare är flaskan tom.

Smaskens till sista slicken

Vi åker vidare och när klockan är 10:57 hittar vi en parkering med utsikt, perfekt till elvakaffet. Lunch klaras av med lika vacker utsikt med en härlig vandring i det böljande landskapet och 14:59 parkerar vi utanför det mysiga caféet i Bettyhill på nordkusten för punktligt trekaffe.

Också smaskens till sista slicken

När eftermiddagskaffet är urdrucket åker vi ut mot fyren vid Strathy och på vägen ut betar långhåriga kor och ännu mera får, resultatet är jämt som en golfgreen.

Har frisören långledigt?

Vi går längst ut på klipporna och spanar efter valar, delfiner och sälar som ska finnas här och minsann om vi inte ser en av de tre. Två sälar leker i de skummande vågorna och är lika nyfikna på oss som vi på dom.

Simmar som en säl
Vem tittar på vem?

När vi äter kvällsmat med utsikt över havet och beundrar solnedgången konstaterar vi: Vilken underbar dag vi har haft idag!

Nästa morgon vaknar vi av regnets paddrande på taket…

1746

Culloden moor spelar en viktig roll i Skottlands historia och om du, liksom jag, har läst Diana Gabaldons böcker om Claire och Jamie, så har vi i romantiserad version fått historien serverad.

Vi tog en förmiddag och studerade ämnet lite djupare på museet som ligger intill slagfältet. Händelseförloppet förklaras på ett snyggt sätt, makthavarna i röda uniformsrockar och till största delen engelsmän och rebellerna till största delen skottar, respektives historia på varsin sida av rummet.

Det enda vi inte helt fick kläm på var de politiska intrigerna med kungar och prinsar som var själva inledningen till upproret, maktförhållandena på den tiden var en komplicerad historia.

Slaget var över på en timme, heden är nu en gravplats för de 1500 rebeller och 300 rödrockar som stupade här. För att stävja fler uppror instiftades stora restriktiv i skottarnas seder och kultur, tex förbjöds kilten. Tur att det inte gäller längre, killar i kjol och knästrumpor är ju så… ehhh… piffigt…

Vädret blev inte nämnvärt bättre, men vi lyckades pricka in en vandring runt slagfältet utan varken snö eller regn.

Oavsett väder så är naturen storslagen och vi tar oss så sakteliga norrut. Här norr om Inverness är vägarna små och smala, med täta mötesplatser, det passar vårt lugna tempo fint och det är trevligt med alla som vinkar och tackar. Det känns nästan som i Marocko.

Vi kollar in ett par vattenfall och hittar ytterligare en härlig sovplats med bländande utsikt åt alla håll. Vi hoppas få se hjortar men får bara höra dom i mörkret när vi lagt oss. Temperaturen är under nollan men vi har det varmt och gott på ovanvåningen i sovsäcken med extra vintertäcke på toppen och fleecefiltar som värmer skönt.

Imorgon ska vädret klarna upp, det ser vi fram emot!